Idag firar vi

att det är 30 år sedan The Smiths första singel Hand In Glove släpptes.
13 maj 1983.

There is a light in your eyes and it never goes out

Första gången jag hörde den här trodde jag det var nåt fel på min hörsel.



Och det här kan verkligen få en nörd att gå igång. En väldigt tidig inspelning där vare sig musiken eller texten är riktigt färdig.

Covers i kubik

Tog mig för och skaffade Please please please, men det var med en viss bävan jag gav mig i kast med lyssnandet. Om man är överkänslig mot dåliga covers så är det helt naturligt att man blir lite nervös. Ska man nödvändigtvis göra en cover så ska man inte göra originalet - fast sämre, man ska göra musiken till sin egen. Och det tycker jag genomgående artisterna som medverkar på Please... har lyckats med. Det betyder inte att jag gillar alltihop rakt av. I know it's over ställer jag mig högst tveksam till. Jag tycker inte om tempot och inte heller sättet som den sjungs på. Hand in glove är det i grund och botten inget fel på. Jag förstår bara inte varför man valt att fläska på med så mycket musik att sången dränks. Så finns det också det som är riktigt bra. Om jag tvingades välja 5 favoriter ur The Smiths låtkatalog skulle How soon is now definitivt vara en av dem. Det är en rakt igenom fantastisk sång. Fast jag önskar att jag inte läst att när de spelade in musiken till den så började de med att röka på rejält. Jag hade föredragit att vara lyckligt ovetande om den detaljen. På Please... finns i alla fall en underbar stråkbaserad version med Mike Viola och The Section Quartet:


Ska jag välja ytterligare en favorit från Please... så får det bli London:


Och den här är det sannerligen inget fel på heller:


Det går uppenbarligen att göra covers med äran i behåll.

Upp- och nedgång

Idag gick solen upp 8:28 och ner 15:08. Det är inte konstigt att man känner sig lite trött när det är mörkt när man åker till jobbet och ännu mörkare när man åker hem. Man kunde ju tro att om man nu var trött så skulle man ha lätt för att komma i säng på kvällen, men icke. Jag fastnar i soffan och gör fynd på Youtube, som den lilla filmen nedan. När man hör det här inser man hur otroligt svårsjungen denna låt måste vara. Det är inte vackert. Men eftersom det är Belle & Sebastian så är de förlåtna.

"You told me not to trust men calling themselves Smith."

Visst är bilden bekant - omslag till Girlfriend in a coma. Shelagh Delaney, pjäsförfattare som slog igenom 20 år gammal med A taste of honey. Diskbänksrealism (i Salford). En genre praktiskt taget unheard of 1959 i Storbritannien. Shelagh Delaney blev en massiv influens och inspirationskälla för Moz. Hon "går igen" i många av hans texter. Några fina exempel:
"I dreamt about you last night, and I fell out of bed twice" (Reel around the fountain)
"As merry as the day is long" (You've got everything now)
"I'll go out and get a job tomorrow / you needn't bother" (Still ill)
"Oh well, the dream's gone, but the baby's real enough" (This night has opened my eyes)
"Sing me to sleep" (Asleep)

Och nu är Shelagh Delaney borta. Men pjäserna lever vidare.

En bild ur filmatiseringen av A taste of honey (1961):


The gang of four (1985):

Don't leave us in the dark!

Magnus Bäcklund, ja... han sjunger hyfsat, men scenpersonligheten och utstrålningen får han nog jobba lite på. Här är ett utmärkt studieobjekt från 1995. Makalöst bra och som det rockar:


Det här framträdandet har jag tidigare bara sett enstaka skärmdumpar av. De första 50 sekunderna får man veta lite om vad som låg på topplistorna i augusti 1984. Sedan är det bara att härda ut till det klassiska skjortrycket.

Slutrasslat!

Smiths Complete på Spotify. Vilket lyft! Det rasslar och skramlar inte längre. Det låter så mjukt och på debutalbumet finns nu ett musikaliskt djup som i alla fall inte jag lyckats urskilja tidigare. Hoppeligen finns musiken snart på en mp3-spelare nära mig. Och den här gången är det värt varenda krona. Egentligen skulle det väl vara en Smiths-bild här. Men ur den osorterade och hysteriskt röriga mappen med Moz- och Smithsbilder blir det istället en av mina favoritfotosviter på the man alone. Kitsch är bara förnamnet:

Inte nu igen!

Så var det återigen dags att köpa samma musik som man redan har. För när nu Johnny Marr har lagt ner jobb på att remastra The Smiths hela utgivning så vill man (eller jag då) ju förstås höra resultatet. I september släpps boxen och inte för att jag är snål men jag kommer att hålla mig till budgetvarianten för jag tycker faktiskt att £249 för den begränsade utgåvan med extra allt är alldeles för dyrt.

Ont i fingret

Mitt stackars långfinger mår inte bra. Är lätt svullen över mittenleden och det gör ont när man klämmer på den. Så det gör man inte. Det är sviterna efter att ha avverkat årets tråkigaste arbetsuppgift. Att hantera några få fakturor som tillsammans innehåller ca 1000 poster är inte kul och har man lite känsliga leder så känns det. Men nu är det gjort för den här gången och jag hade förmodligen dött på min post av tristess om jag inte hade lyssnat på The Smiths samtidigt. Det var lagom uppmuntrande och när humöret var på väg ner var det bara att skruva upp volymen lite en stund så gick det bra igen. Och då kunde man ju tro att efter att ha lyssnat en hel dag så skulle man väl vara nöjd. Men eftersom The Smiths är beroendeframkallande så fick jag ta mig en dos på kvällen också för att inte få abstinens. Men sover bra gör man inte efter en överdos. Jag vill inte ha Frankly, Mr Shankly ringande i huvudet när jag går och lägger mig.
Det här kanske kan vara en passande sång när vindarna blåser snåla kring kungahuset. (Det fantastiska slutet på den här låten får mig alltid av någon anledning att tänka på TV-serier typ Helgonet.)

På barrikaderna

Johnny Marr skrev nyligen på sin twitter att han förbjöd premiärminister Cameron att gilla The Smiths. Sedan gav Morrissey sitt stöd till Marr via ett inlägg på sajten True to you. Strax efter det stod studentprotesterna som spön i backen i Storbritannien mot höjda terminsavgifter på universiteten. Se bilden - och kolla in t-shirten (säkerligen vald med omsorg för det speciella tillfället!):



Följande kommer från Uncuts webb:
David Cameron has been goaded over his love of The Smiths at Prime Minister's Questions in the House Of Commons today (December 8).

The Prime Minister has been criticised in recent days by both Morrissey and Johnny Marr for being a fan of the Manchester band, with the latter saying he forbade Cameron from liking them.

Ahead of tomorrow's controversial vote on raising tuition fees, Cameron was challenged by Labour MP Kerry McCarthy, who mentioned The Smiths in her argument. See Publications.parliament.uk for the full written transcription.

"As someone who claims to be an avid fan of The Smiths, the Prime Minister will no doubt be rather upset this week to hear that both Morrissey and Johnny Marr have banned him from liking them," McCarthy said.

She added: "The Smiths are, of course, the archetypal student band. If he wins tomorrow night's vote, what songs does he think students will be listening to? 'Miserable Lie', 'I Don't Owe You Anything' or 'Heaven Knows I'm Miserable Now'?"

Cameron's response included several Smiths song titles, too.

He said: "I expect that if I turned up I probably wouldn't get 'This Charming Man' and if I went with the Foreign Secretary [William Hague] it would probably be 'William It Was Really Nothing'."

Songs that saved your life

För ett år sen eller så köpte jag Songs that saved your life skriven av musikjournalisten Simon Goddard. En bok som någon beskrev som "Encyclopedia Britannica of The Smiths songs". Det finns säkert de som anser att om man har behov av en sån bok så är man också direktkvalificerad till en liten sinnesundersökning. Men jag bjuder på det. Sån är jag. Hursomhelst så lyckades jag till och med öppna den härom kvällen eftersom jag kände ett akut och tvingande behov av att friska upp kunskaperna kring Bigmouth strikes again. Och hej och hå vad mycket information det gick att få plats med på bara ett par sidor. Och vilket språk! Man hade behövt en Oxford dictionary som ledsagare. Den gode Goddard gillar alltså att svänga sig med svåra ord, men jag kom allt på honom. Han påstod att Bigmouth skulle vara en eponym för Morrissey. Eat my shorts! Om inte jag är helt felunderrättad så är en eponym när man använder sitt namn för att betitla något annat. T ex när The Smiths döper sitt första album till The Smiths - då är det en eponym. Ja ja, det var bara en utvikning.
Det som verkligen var intressant var att han satte fingret på något som jag aldrig tänkt på. The boy with the thorn in his side, Rubber ring och Bigmouth... är en triptyk som är Morrisseys högst personliga betraktelse över hur livet ter sig i musikbranschen 1985. The boy... är en metafor för hur M uppfattar att musikbranschen uppfattar och behandlar honom. Sårbarheten, att skivbolaget/branschen inte lyssnar på honom och i stort sett betraktar honom som en bluff som säkerligen kommer att avslöjas förr eller senare mm. Rubber ring, direktadresserad till den klick av lyssnarskaran som består av ungdomar med existentiell ångest och självmordstankar och som dränker M i brev om detta faktum. Folk som på fullaste allvar tror att The Smiths är "räddningen". Och äntligen fattar jag låttiteln. The Smiths som badringen/frälsarkransen som ska rädda dessa stackars själar från undergång. Och så till sist Bigmouth som alltså är Morrissey själv, beredd att offra sig på bålet för sin frispråkiga tunga.
Det är härligt med nördkunskap!