Underbart!

Man tror nästan inte sina ögon, men de första blåsipporna blommar faktiskt.
Det är underbart!

SMS och VM i luftgitarr

Hurra, jag har fått SMS från Posten. Det finns hopp om att de ombeställda varorna faktiskt kommer fram den här gången.
Igår var det inte mycket att se på TV, men efter en del funderande fastnade vi för en dokumentär om VM i luftgitarr som tycks gå av stapeln varje år i Uleåborg. Det var fascinerande 45 minuter. I programmet kallades luftgitarr för 'sport' - är det verkligen rätt epitet?
Här är världsmästaren från 2003 C. Diddy.

På drift

Nej, ibland blir det verkligen inte som man har tänkt sig. Hade beställt CD-skivor och spel på nätet till sonens födelsedag. Hur bra gick det på en skala? Det har väl aldrig någonsin fallerat tidigare. Men just den här gången lyckades Posten trolla bort försändelsen. Så blev det som det blev. En födelsedag med bara hälften av presenterna. Eftersom det händer att Posten utövar magi så ska de ha två veckor på sig från det paketet levererats ut så att de kan både trolla bort och trolla fram paketen. Just den här gången misslyckades dom med själva framtrollandet. Nåja, det reder sig väl, men nästa gång ska jag ha MYCKET bättre framförhållning.

Nu har jag gjort det igen!

Varit på bio alltså. Går på bio ungefär en gång per halvår. Står inte ut med popcornlukt, golv klibbigt av utspilld cola och människor som beter sig som om dom satt hemma i soffan. Men då och då tar jag mig samman och går på bio ändå. Den här gången blev det Tim Burtons Alice in Wonderland. Det var inte helt länge sen jag såg den tecknade Disney-varianten och det var bra att ha historien i någorlunda färskt minne. Man kunde sitta och vänta på vissa saker. När kommer schackspelet? När ska hon måla de vita rosorna röda? osv. På det hela taget var det en fin film. Väldigt detaljrikt. Sådär så man vill se den flera gånger så att man får chans att fokusera på de små detaljerna istället för på helheten. Och så var det förstås en hel del dramatik också. Allra bäst tyckte jag om den elaka drottningen.

Linder

“I shall love you till that final stretch of sand that the sea never quite reaches is finally swathed by crashing waves. Or, perhaps longer . . . if there’s time"
Brev med innehåll av det här slaget får aldrig jag, undrar vad det beror på...
Det är ju SÅ vackert och det finns förstås bara en som kan formulera sig så fulländat. Mozza i ett brev till nära vännen Linder Sterling (fotograf, konstnär, sångerska mm). (Det var för övrigt med henne han företog kyrkogårdsvandringarna i ungdomen och som sedan återgavs i sången Cemetery Gates.) I Interview Magazine kan man läsa en lång och väldigt intressant intervju som Mozza gjort med Linder.

Mera mys

Det vet ju alla att svenskar gillar att sjunga tillsammans och här firar allsången nya triumfer:

Ibland blir det ju inte riktigt som man har tänkt sig. Nu är man ju van vid att tekniken lever sitt eget liv, så att det sket sig fullständigt i övergången mellan Krossa allt och det som var tänkt att bli Dom andra är inget att förvåna sig över. Så här var det väl meningen att det skulle ha varit även i Linköping:

Upptinad

Underbart. Fantastiskt. Välregisserat men med stort hjärta. Det är ingen hejd på hur många fina saker man kan säga om Kents konsert på Cloetta Center. Man blev upptinad ända in i själen efter en lång kall vinter. Låtlistan var känd på ett ungefär på förhand och detta var vad som bjöds: Taxmannen,Palace & main, Vinternoll2, Töntarna, Socker, Sjukhus, Romeo återvänder ensam, LSD, någon?, Musik non stop, Idioter, Saker man ser, Kevlarsjäl, FF, Ingenting, Vy från ett luftslott, Krossa allt, OWC, På drift, Kärleken väntar och Mannen i den vita hatten (+ konfetti i form av fåglar i rött silkespapper med texten till Hjärta på. Snyggt!)
Oavsett hur urvalet hade sett ut hade man gått därifrån och undrat: Varför spelade dom inte DEN låten eller DEN? Helt naturligt när det finns en rik skatt att ösa ur. Jag skulle själv inte kunna sätta ihop en bästa-lista. Det går inte eftersom "det bästa" varierar med dagsformen.
Så här var det:

och så här:

Tack Kent! Ni och jag ska aldrig dö...

Heureka!

Efter en del teknik-trubbel finns det nu åter en fungerande dator som även jag har tillgång till här hemmavid. Inte mycket har hänt sen sist. Har genomlidit ytterligare en meningslös Melodifestival-uttagning. Lika uselt som vanligt tänkte jag säga, men det var ju i stort sett värre än nånsin eftersom det var Andra chansen. Varför inte bara bestämma att vi skickar Salem Al Fakir och så låter vi det vara bra med det. Jag är inte särskilt förtjust i hans musik annars, men Keep on walking tycker jag är en uppseendeväckande bra låt. Och för att vara i ett sånt sammanhang rent av sensationell. I blandat-filen i mp3-spelaren ligger den låten två gånger efter varann. Bara för att jag är så lat och inte orkar hålla på och knappa hit och dit när jag vill lyssna igen.