Dags för summering

2012 var året då
- en personlig tränare gjorde entré på min datorskärm. Ibland gör jag som han säger, men ganska ofta inte. Produktutveckling önskas - jag vill kunna byta huvud på honom så han blir lite mer attraktiv och därmed öka motivationen att verkligen göra övningarna.
- Kent släppte ett nytt album...och vilket album sen. Tummen upp!
- Cirkus Cirkör roade oss med föreställningen Undermän. Underbart!
- jag reste längre norrut än jag nånsin varit tidigare, ända till Umeå
- familjens första student firades
- The Cure fick oss att åka till Hultsfred och stanna uppe nästan hela natten
- ny kyl och frys införskaffades. Wohoo!
- semestern spenderades i Tallinn, Stockholm och Småland och det regnade i princip överallt utom där vi var
- dottern gjorde en fantastisk uppoffring och följde med mig för att uppleva Kent på Holmentorget i Norrköping. I ärlighetens namn var det mest jag som upplevde, hon bara led
- Patrick Wolf spelade på Popaganda och det var ingen som helst uppoffring att följa med dottern. Det var en minnesvärd spelning
- jag fick en amerikansk vän...en riktig vän
- Mark Lanegan armbågade sig in i mitt medvetande och hjärta efter att ha pockat på uppmärksamhet under ganska lång tid. Det känns som ett enormt privilegium att ha fått höra honom live
- världen inte gick under trots nya domedagsprofetior
- jag åt Janssons frestelse 8 gånger på 18 dagar. Nytt rekord!
- Kent avslutade året med att ge världen och ROKS en fin present

Bästa konsertupplevelserna 2012
Mark Lanegan Band, särklassigt bäst därför att det var en överväldigande, emotionell upplevelse.
Och sedan, utan inbördes ordning för att de är olika och fantastiska var och en på sitt sätt
Kent, The Cure, Patrick Wolf, Frank Turner

Bästa album 2012
På första plats Blues funeral (Mark Lanegan Band) för att det är ett underbart och på sitt sätt subtilt album. Så subtilt att vissa recensenter tyckte att det var safe och lite tråkigt. Bah! Efter att ha lyssnat till och från under nästan ett helt års tid så har allt slutligen satt sig och den häftiga förälskelsen har mognat till djup kärlek. Blues funeral kommer att följa mig under lång tid.

Sen gavs det ut andra fina album också
The lion's roar (First Aid Kit) som jag stödköpte men inte lyssnar på eftersom jag trots ihärdiga försök har ganska svårt för den typen av musik. Vilket inte hindrar det från att vara ett bra album.
Jag är inte rädd för mörkret (Kent) som jag gissar kommer att bli en långlivad favorit och det är bra för det blir lite tjatigt att behöva ta till 'Du och jag döden' stup i kvarten.
Sundark & Riverlight (Patrick Wolf) favoriter i repris, underbara akustiska inspelningar
Infruset (Mando Diao) som öppnade porten till Frödings värld. Mycket, mycket fint!
Born to die (Lana Del Rey) som jag ska lyssna mer på under våren
Blunderbuss (Jack White)

Bästa låtarna 2012
Mjaaa, nu blir det lite knepigt. Nån nr 1 är det nog omöjligt att utse, men de här bet sig fast ordentligt
Calexico: Para
First Aid Kit: The lion's roar
Mando Diao: Snigelns visa
Lana Del Rey: Born to die
Patrick Wolf: Vulture
Mark Lanegan Band: St Louis elegy
Richard Hawley: Down in the wood
Jack White: Hypocritical kiss
Kent: Beredd på allt (fast det skulle i princip kunna vara vilken låt som helst från JÄIRFM)

Mest spelat under 2012
Hmmm...det finns några låtar som nog har spelats lite mer än andra t ex
All I know, More or less och några till (Screaming trees)
Life is a pigsty (Morrissey) den ultimata depplåten
Shadows fall (Soulsavers)
Den döda vinkeln (Kent)
Circle the fringe (The Gutter Twins)
Vulture (Patrick Wolf) både den gamla och den nya versionen har spelats flitigt
St Louis elegy  och Phantasmagoria blues (Mark Lanegan Band)
Underwear och I spy (Pulp) är aldrig fel
Don't forget me och Miracle (Mark Lanegan)
If I had a gun... (Noel Gallagher's High Flying Birds)
Och från JÄRIFM går det inte att utse någon enskild låt. Allt har spelats hysteriskt mycket.

Mest sedda Youtube-video 2012
Utan tvekan denna. Jag har sett den pinsamt många gånger.


Film i det längre formatet är ju inte riktigt min grej, men ska jag nämna nån så måste det bli För dig naken. Den hjärtskärande dokumentären om Lars Lerin.