Hålla andan

Lupercalia I-V. Emellanåt så vackert att man glömmer bort att andas.

Mr Wolf och kärleken

Mr Wolf lämnar mig ingen ro. Har återvänt till Lupercalia efter att surfat färdigt på Morrissey-vågen. Gillar verkligen idén med tema-album. Är väldigt svag för Kents döden-album och det är nog det Kent-album som jag oftast spelar. Lupercalia är ju något så förtjusande som en kärleksskiva och det är väldigt tilltalande. Och så är det nåt konstigt med just den här skivan. När första låten tonar in så tänker man: Åhh det här är en bra låt, sen kommer nästa låt och då tänker man : Åhhh det här är den bästa låten på den här skivan, fast sen kommer nästa låt och ja då tänker man samma sak igen och så där håller det på skivan igenom. Det är helt enkelt ett förbaskat bra album. Och så vill jag bara påpeka att Patrick Wolf måste vara världens modigaste pop-artist (om man nu kan kalla honom pop-artist). Kan fortfarande få kackelpyjamas när jag tänker på hur han så oväntat inledde sin konsert med Armistice. Det är som om Morrissey skulle smyga in på scenen och väldigt lågmält inleda med Asleep eller om Kent gled in och började med Hur jag fick dig att älska mig. Helt otänkbart, men i det här fallet så alldeles imponerande rätt. Armistice är förstås en av de allra bästa låtarna på Lupercalia, precis som alla de andra 10.