Aaaawwww

Det här framförandet får nog anses som en blivande klassiker. Hela låten är inte med, men 2:12 in i filmen blir det mörkt på scenen och sen händer något oväntat.


Grön glittertröja - ja varför inte? Liten försmak av jul.


Be yourself, everybody else is already taken. (Oscar Wilde)

Googlemamma

Urban dictionary definierar en 'google mom': A mother who can find anything easily in a messed up room. Japp, det är jag!

Still ill

Den som eventuellt läser min blogg mera regelbundet har säkert märkt att jag följer Moz USA-turné. Det är inte så att jag dammsuger twitter och andra sociala medier. För det är så bra att det finns andra som sköter den detaljen. Man bara tittar in på All you need... och får allt serverat. Och nu när konserterna går av stapeln på USAs västkust (9 timmars tidsskillnad) så är det lagom att titta in på forumet vid 8-tiden på morgonen. Då är det full aktivitet och man kan känna att man är med i alla fall lite grann - på håll.

Så gick ytterligare en Angelo Galasso-skjorta till de sälla jaktmarkerna (se filmen nedan). Det här är en liten del av en skjorta som försvann ut i publiken på en konsert för ett par dagar sedan. Den lyckliga människan fick lappen med tvättinstruktioner också. Fast jag tvivlar på att hon kommer att ha nån nytta av den, för inte är hon väl så galen att hon ska tvätta den lilla tygbiten.:



Här är det så livat så det, med mina mått mätt, nästan blir lite skrämmande.
The Fox Theatre, Pomona, CA, vid svensk frukosttid just precis denna morgon:

Elektroniskt

Fick leta som en galning men till sist hittade jag i alla fall mitt stadsbibliotekslånekort. Har inte använt det på år och dag. Och då kan man ju undra varför det plötsligt var så angeläget. Jo jag fick för mig att jag ville prova att låna en e-bok. Att låna var hur enkelt som helst. Visst, det är lite bökigt att behöva läsa på datorn, men en stor fördel är att man kan reglera textstorleken så man faktiskt ser vad det står. Så nu läser jag Lacrimosa av Eva-Marie Liffner. Den var nominerad till Augustpriset så den borde vara bra.

Är det vinter nu?

Foto taget från ett rum med utsikt 26 november 2011

Kommer med fasa ihåg hur man fick pulsa i snön fram och tillbaka till jobbet vecka ut och och vecka in förra vintern. Inget pulsande i sikte ännu så länge tack och lov. Istället är det flera goa plusgrader ute och solen skiner.

Pynt

Som vanligt har jag ingen aning om vad jag skulle kunna önska mig till julklapp. Problemet är rent hypotetiskt för vi vuxna byter inte klappar med varandra. Fast när jag såg den här bilden så tänkte jag att jag för själva önskandets skull skulle kunna önska mig en man av papp i julklapp. Han skulle kunna stå och luta sig lite lojt mot pianot. Möjligen skulle den äkta mannen av kött och blod ha något att invända mot arrangemanget.

I can woo you

Nej jag bara skojade. Det kan jag inte. Just nu känner jag mig bara trött och tråkig. Och så har jag ont i magen. Har säkert ätit alldeles för lite choklad. Faktiskt ingen alls när jag tänker efter. Det är torsdag och det betyder att det är en av veckans två tvättdagar. Så lagom woo. Äntligen kom jag mig för att kolla upp vad det är för slags jubileum man firar efter 20 år som gifta (nästa år - redan!). Porslinsbröllop. Hur woo är det på en skala?
Fast jag blev lite kär idag. I Black Cloud. Igen. Det var ganska längesen jag lyssnade på Years of refusal. Den behövde nog få tid att gro lite för nu tycker jag att den är riktigt, riktigt bra. Om man bortser från den där gräsliga historien nånstans på mitten. You were good in your time. Visserligen anser upphovsmannen att medelmåttighet är en dödlig sjukdom. Men vid You were good... går gränsen för min del.

"You told me not to trust men calling themselves Smith."

Visst är bilden bekant - omslag till Girlfriend in a coma. Shelagh Delaney, pjäsförfattare som slog igenom 20 år gammal med A taste of honey. Diskbänksrealism (i Salford). En genre praktiskt taget unheard of 1959 i Storbritannien. Shelagh Delaney blev en massiv influens och inspirationskälla för Moz. Hon "går igen" i många av hans texter. Några fina exempel:
"I dreamt about you last night, and I fell out of bed twice" (Reel around the fountain)
"As merry as the day is long" (You've got everything now)
"I'll go out and get a job tomorrow / you needn't bother" (Still ill)
"Oh well, the dream's gone, but the baby's real enough" (This night has opened my eyes)
"Sing me to sleep" (Asleep)

Och nu är Shelagh Delaney borta. Men pjäserna lever vidare.

En bild ur filmatiseringen av A taste of honey (1961):


The gang of four (1985):

Kulört ljus i novembermörkret

Nu har jag och dottern sett Vinterljus tillsammans med de ungefär 42 000 andra ortsbor som också var där. Nästan alla andra gick varvet runt ån medsols och det gjorde inte vi. Det var trångt. Man var rädd att man skulle trampa ihjäl en liten hund i mörkret. Det var dimmigt. Efter ett tag insåg jag att det var inte riktigt så dimmigt som jag trodde. Det var bara fukt på glasögonen. Och själva ljusinstallationerna då? Finns bara en sak att säga - mycket väsen för nästan ingenting. Ljusklotet på ån - ja. Det spegelklädda trädet - ja. Ljuskronorna under en av broarna - ja. Muffinsformslyktorna - ja. Resten - inte imponerande. Ljusföroreningarna från innerstaden och Cloetta Center förstörde upplevelsen. Och de delar av ån som är verkligt kolsvarta om kvällen hade man inte utnyttjat. Det hela avslutades med att vi höll på att bli sittande på parkeringen resten av kvällen. En stadig ström av bilar in på densamma gjorde det ganska svårt att ta sig därifrån. Men till sist lyckades vi tack och lov bryta oss loss.

Stå upp

Underbar ståuppare - Stewart Lee

Hårresande!

Fortsätter på det inslagna spåret absurditeter. Mozza (som nu är på turné i USA) var hos frisören i Dallas igår. När det var klart sopade han upp det avklippta håret och tog det med sig. Skulle inte tro att han har nån obskyr hobby som involverar hår utan det var helt enkelt för att förhindra frisören att sälja ut honom hårstrå för hårstrå på ebay. Det ska fasen vara världsberömd och avgudad om man måste hålla på och tänka på såna detaljer. Verkar jättejobbigt.

McFarlin Auditorium, Dallas, 17 november 2011

Dökul!

Det är inte varje dag man drabbas av ett storartat skrattanfall redan vid frukostbordet. Särskilt inte en grå novembermorgon. Åh vad jag älskar livets små absurditeter! I det senaste numret av en av regionens "gratistidningar" fanns denna annons:


Fonus och Ragnar Dahlberg är i och för sig en rätt logisk kombination. Med tanke på att karln är dötråkig. Och detta "Ta gärna med dig en vän!". Död eller levande undrar vän av ordning? Och får man provligga kistor i pausen? Är det därför antalet platser är begränsat? För att det kan bli lite trångt om man är många. Tack till Fonus för att ni förgyllde min morgon. Jag skrattade så tårarna rann. Och det sägs ju att ett gott skratt förlänger livet.

Stockholm

Dramaten-besök? Njet Boris! Inställt pga sjukdom. Och det var inte jag som var sjuk! Hur som helst hann jag i alla fall med en tur på Kulturhuset. Hur kan det komma sig att Kulturhuset har så intressanta utställningar? Den här gången var det en underbar fotoutställning under namnet "As time consumes us" med porträttbilder tagna av Nelli Palomäki (fler bilder på www.nellipalomaki.com). Såg utställningen. Gick sen och såg den andra fotoutställningen högst upp i huset. Kände sedan ett tvingande behov att gå tillbaka och titta på vissa av Nellis bilder en gång till. Det här var den bild som fascinerade mig mest. Pinja 3 år:

Näst bästa sortens berg

Så stod man där i den bedövande tystnaden efter att de älskade släktingarna farit hem. Vad göra? Jaga tystnaden på porten med Meat is murder och fram med bunke, mjöl, jäst... och med sikte på den bästa sortens berg så nådde man nästa ända upp till toppen. Den bästa sortens berg är nämligen ett vaniljbulleberg. Nu var tyvärr vaniljsockret slut så det fick bli den näst bästa sortens berg. Ett kanelbulleberg.

Cirkus Sirqus Alfon

Det är bara att bocka och buga inför Sirqus Alfon. De har gjort det igen. En intelligent, fartfylld och vansinnigt rolig föreställning. Den här gången baserad på olika TV-program. Scenen var en TV-studio där det bl a gjordes barnprogram, talang-TV, reklaminslag, hypnosshow med valda delar av publiken, musikprogram och ett hysteriskt roligt matlagningsprogram. Det hela avslutades med en megasuperduperlasershow. Allt utfört på typiskt Sirqus-sätt med ruggiga outfits, mycket sång och musik, lite dans, grym tajming och mängder med smarta tekniska lösningar.

Ur led är tiden

Varför ska det vara nödvändigt med det här hattandet med en timme hit och dit? Om man är en människa med MYCKET regelbundna vanor så blir det kaos. Och så kallas det som vi har nu för "normaltid". För mig är det inte normalt att vakna kl. 5 varje morgon. Den vanliga 15.30-svackan infaller redan vid 14.30-tiden och det är inte heller normalt. Det är ingen ordning på allting.