Skakande!

Inspirerad av gårdagens trevliga musikupplevelse med David Sylvian så beställde jag raskt en remastrad utgåva av det gamla albumet "Secrets of the beehive". När jag så upplyser dottern om detta trevliga faktum så säger människan att vi redan har den på vinyl. Och den vinylen kan ingen annan än jag ha köpt. Har jag något som helst minne av detta? Svar nej. Jag skulle kunna gå ed på att jag aldrig nånsin i hela mitt liv hört dessa låtar. Och det har jag nog inte heller. Det albumet kom 1987 och då hade jag inte tillgång till någon vinylspelare. Jag har förmodligen lite sådär tvångsmässigt köpt skivan och sedan aldrig rört den. Men jag kunde också utan att blinka svurit på att jag inte äger ett enda solo-album med Sylvian och då blir det lite otäckt. Inte nog med att jag har Secrets... dottern har upplyst mig om att även Brilliant trees finns i vinylsamlingen. Också det ett inköp totalt bortraderat ur minnet. Ja själva köpet alltså, men de sångerna minns jag faktiskt fast det måste vara typ 25 år sen jag hörde dem senast. Vad är det mer jag har glömt? Jag hoppas det var nånting tråkigt.

Folkilsken?

Aaahh, en liten stuga på landet i en hel vecka. Skogens sus, korpars kraxande över nejden, en liten och mycket vacker räv i kanten av havreåkern, nyfikna höns i hönsgården, regnskurar i lagom mängd så man hinner läsa riktigt många böcker... Vadå folkilsken? Jo. Man far in till den närbelägna lilla staden. Tyskar, tyskar och ännu fler tyskar - överallt. Och sen far man till det närbelägna naturreservatet och där på berget, fler tyskar naturligtvis, men framför allt en medelålders medelfet svensk som står och gapar om att man kan se nån j-vla radiomast några mil därifrån. Tredje gången han tjatade om denna förbaskade mast blev jag så trött så jag blev tvungen att gå därifrån. Efter en vecka kommer man hem och då minsann ska en medelålders medelfet granne ha kräftskiva i gemensamhetslokalen på gården. Och det fick han väl gärna ha, men de började hutta under senare delen av eftermiddagen och när de redan klockan 20 började stå och gapa ute på gården med rödvinsglaset i högsta hugg då blev jag så där trött igen och gick in och stängde balkongdörren. Har aldrig i hela mitt liv närt någon längtan efter ett eget ägandes torp i nån bortglömd folktom avkrok, men nu vet jag inte. Tycker det finns tecken som pekar på nåt åt det hållet.

Många böcker har jag läst den senaste veckan:

Leif GW Persson:
Grisfesten
Profitörerna
Samhällsbärarna
Den som dödar draken

Håkan Nesser:
Det grovmaskiga nätet
Borkmanns punkt
Kära Agnes

Och så är jag nästan klar med min särskilda kvällsbok "Instängd på norra halvklotet" av min särskilda favoritförfattare Torsten Ehrenmark.

Under eftermiddagen idag stod radion på och i författare Knausgårds ganska känslopjunkiga och pjämmliga Sommar-program så hade han i alla fall den goda smaken att spela denna vackra sång. Plåster på själen och särskilt välkommet efter en helt vit musikvecka:

Har jag inte hört det här förut?

Vid min ålder känns det ganska ofta som om man redan sett och hört allt förut. Patrick Wolf väcker tidiga 80-talsminnen. Någonting hos honom får mig att tänka på David Sylvian. Det är något med rösten i kombination med musiken som ibland är yvigt experimentell. Kanske är det därför jag känner mig så hemma med Patrick Wolf. Same same but different.
Tin drum var mitt absoluta favoritalbum (utgivet 1981) och efter en miljon lyssningar kunde jag nästan fysiskt känna varje ton och varje liten nyans genom hela albumet. Märkligt nog kommer jag idag bara ihåg vissa av låtarna. Man tycker annars att den musiken skulle ha blivit ett med mig för evigt. Men i det här fallet har minnet varit selektivt. Talking drum sitter dock fortfarande djupt rotad.