Mark Lanegan på Mejeriet

Mark Lanegan är en musiker som jag kämpat förtvivlat med. Ibland blir det ju så att man hittar nån som man verkligen vill gilla, men det går liksom bara inte. Så var det fram till Blues funeral släpptes i februari i år. Då äntligen föll saker och ting på plats.Var lite upprörd över att inte kunna se honom på Way Out West i somras, men som tur var gavs ju en ny chans ganska så omgående.
Och nu skulle jag skriva nånting intelligent om konserten jag och dottern var på i lördags, men jag vet inte om det går. Det var så oväntat mycket känslor. Älskar Blues funeral men har bara lyssnat lite random i övrigt. Och därför kom det som en total överraskning att det skulle gripa tag så väldigt. Med en röst som kan skrämma barn och ett utseende som kan skrämma vem som helst och en scenstil som i princip består av att han står fastklistrad vid mikrofonstativet och blundar i en och en halv timme så förväntar man sig ju inte att det ska bli så omvälvande. Men trots att han stod där rakt upp och ner och höll sig fast krampaktigt i stativet som om det gällde livet så fanns där en enorm pondus och intensitet. Uppbackad av duktiga musiker, där framför allt belgiske gitarristen Steven Janssens stack ut med sin högst personliga stil och gudomliga gitarrspel. De började med att riva av The Gravedigger's Song, fortsatte med underbara Sleep with me. Sedan en fortsatt mix av låtar från Blues funeral och andra äldre sånger. Det var gammalt och nytt, mjukt och hårt, långsamt och hetsigt i en fint avvägd blandning. Det ordinarie setet avslutades med en brutal version av Tiny Grain of Truth. Gick med knapp nöd att känna igen. Extranumret bestod av två låtar och konserten avslutades med den utspejsade Methamphetamine Blues.
Aldrig har jag väl försjunkit så i en konsert och aldrig har väl 90 minuter gått så förfärligt fort.
Om jag ska utse kvällens bästa låt så får det bli St Louis Elegy - inte för att det kanske var den bästa låten utan för att det är en sång jag älskar från djupet av mitt hjärta. Och jag är så tacksam att den spelades.

En inspelning från 21 februari 2012, Studio 104, Frankrike.

En lycklig människa

Ahhhhh jag är en lycklig liten människa. Har precis köpt biljetter till Mark Lanegan på Mejeriet i Lund. Dottern i förskingringen hade inget emot en liten tur söderut en helg i november. Tjohoooo!