Sunday mourning

Jag är jättedålig på att göra ingenting (i ingenting inräknas även sånt som att se på film och läsa böcker). I takt med att snön obönhörligen vräker ner så stiger också oron i kroppen. I ren desperation har jag under helgen bakat fem sorters kakor. Fast när jag höll på med de senaste tre (jag törs inte skriva sista för det kanske blir fler om det vill sig illa) så började plötsligt "All the lazy dykes" veva i huvudet och då KAN det vara så att det undermedvetna ville ge en liten vink om att det var dags att sluta.
"... all the lazy dykes, they pity how you live, just somebodys wife, you give and you give and you give and you give, but one sweet day, an emotional whirl, you will be good to yourself, and you'll come and join the girls..." Fast det där sista får nog stå för nån annan för joinar de flickorna gör jag nog aldrig. Jag är liksom inte lagd åt det hållet. I alla fall så la jag ner bakningen och tittade lite i en kokbok istället och lyssnade på ett urval av riktigt deprimerande sånger som Friday mourning, Unloveable, Munich air disaster och Let me kiss you (och just där fick jag som alltid lite fukt i ögonvrån. Ja, det är jättelarvigt, men det är en så outhärdligt sorglig text).
Ett ljus i mörkret är att det i alla fall blir ett hejdundrande adventsfika.

Ordningen återställd

Nu har jag restaurerat kransen med hjälp av ett par halmkottar och ett band. Men jag undrar - äter fåglar mossa? Jag tyckte det såg oroväckande skräpigt ut utanför dörren när jag var ute och sopade snö.

Någon som är hungrig?

Efter att ha inlett dagen med att skotta hysteriska mängder snö (tack SNÄLLA vicevärden för att du hjälpte mig skotta utanför cykelgaraget!) så kom jag nöjd med mig själv hem igen och upptäckte att någon har ÄTIT på min fina egenhändigt gjorda dörrkrans. Jag fick en vision av att bo i ett pepparkakshus. Men men, shit happens. Torkade äppelskivor var väldigt fint i två dagar. Nu får jag hitta på nåt annat mera hårdtuggat att ersätta det avsmakade pyntet med. Hoppas det var gott.

Déjà vu

Snön öser ner i hejdlösa mängder och det blåser snålt. Nog tycker jag att det påminner rätt mycket om förra vintern. Det var inte kul då och det är inte kul nu. Jag ska gå i ide några dagar. Ha semester, fira namnsdag och baka lussebullar. Bästa presenterna tycker jag man får av sig själv och den saken är också ordnad. Lådvin? Nej! Musikbox? Ja! Jag hade alla Kents skivor och ändå köpte jag boxen när den kom och ursäkten den gången var att den innehöll en massa tidigare outgivet material. Och nu har jag gjort nåt liknande igen. Köpt en nördmusikbox med singlar där skivorna absolut inte är till för att spelas eftersom jag redan har alltihop. Nej, den här gången är det omslagen som är själva poängen. Man kan ta fram och titta på dom och klappa dom lite försiktigt då och då, samt glädjas(?) åt tanken att det bara är 9999 personer till som kan göra detsamma. Begränsad upplaga kallas det. Musikindustrin måste jubla över såna som mig.

Och nu blir det reklamfilm!

Under hösten har underbara programmet Panama av och med Thomas Gylling gått på SVT. Många festliga klipp har man fått se. Och ett av de allra roligaste hittade jag sedan på tuben. Reklam förvisso, men oemotståndligt:

Vuxenpoäng?

Vi ska köpa en sängram. Får man vuxenpoäng då? I alla år har vi haft diverse resårmadrasser i varierande bredder stående på ben. Och det har fyllt sin funktion eftersom det under ganska många år var fler än vi som låg i dessa sängar. Barn alltså. Men nu får vi vara i fred och behöver inte längre ha en säng som är lika bred som den är lång. Många sängar finns det att välja på, men nu ska vi ju ha en vit och då blir inte urvalet så stort. Vi vill heller inte ha en säng som ser ut som en låda. Och så måste man ju tänka på att man börjar bli gammal så det får inte heller vara en alltför låg historia. Med de kriterierna så slutade som det brukar, på IKEA.

Songs that saved your life

För ett år sen eller så köpte jag Songs that saved your life skriven av musikjournalisten Simon Goddard. En bok som någon beskrev som "Encyclopedia Britannica of The Smiths songs". Det finns säkert de som anser att om man har behov av en sån bok så är man också direktkvalificerad till en liten sinnesundersökning. Men jag bjuder på det. Sån är jag. Hursomhelst så lyckades jag till och med öppna den härom kvällen eftersom jag kände ett akut och tvingande behov av att friska upp kunskaperna kring Bigmouth strikes again. Och hej och hå vad mycket information det gick att få plats med på bara ett par sidor. Och vilket språk! Man hade behövt en Oxford dictionary som ledsagare. Den gode Goddard gillar alltså att svänga sig med svåra ord, men jag kom allt på honom. Han påstod att Bigmouth skulle vara en eponym för Morrissey. Eat my shorts! Om inte jag är helt felunderrättad så är en eponym när man använder sitt namn för att betitla något annat. T ex när The Smiths döper sitt första album till The Smiths - då är det en eponym. Ja ja, det var bara en utvikning.
Det som verkligen var intressant var att han satte fingret på något som jag aldrig tänkt på. The boy with the thorn in his side, Rubber ring och Bigmouth... är en triptyk som är Morrisseys högst personliga betraktelse över hur livet ter sig i musikbranschen 1985. The boy... är en metafor för hur M uppfattar att musikbranschen uppfattar och behandlar honom. Sårbarheten, att skivbolaget/branschen inte lyssnar på honom och i stort sett betraktar honom som en bluff som säkerligen kommer att avslöjas förr eller senare mm. Rubber ring, direktadresserad till den klick av lyssnarskaran som består av ungdomar med existentiell ångest och självmordstankar och som dränker M i brev om detta faktum. Folk som på fullaste allvar tror att The Smiths är "räddningen". Och äntligen fattar jag låttiteln. The Smiths som badringen/frälsarkransen som ska rädda dessa stackars själar från undergång. Och så till sist Bigmouth som alltså är Morrissey själv, beredd att offra sig på bålet för sin frispråkiga tunga.
Det är härligt med nördkunskap!

Uppåt väggarna

Otänkbart att en man med stil och smak skulle ha fula konsertposters. Den här är fin.















De här är inte heller så illa.

Och nu till något helt annat

Två inlägg på samma dag är nästan överkurs, men det var ju ett tag sen det blev nåt sist. Efter att ha lyssnat mycket på Belle & Sebastian under hösten har Mozalini-febern åter blossat upp. Kanske skulle försöka ta ett tag med Browns biografi igen. Har kommit ungefär halvvägs, men det är så oerhört mycket text med enorma mängder värdelöst vetande så man kan inte läsa så mycket i taget. Lyssnar just nu mest på Live at Earls Court (2004) och hittade häromdagen ett klipp på tuben från den konserten. Närmare än så här lär man väl aldrig komma (fast efter att ha tittat på filmen en andra gång insåg jag att närbilderna måste vara filmade från storbildskärmarna - så närheten är en chimär - men på nåt sätt tycker jag det är rätt passande):



Sedan kom jag mig också för att titta på ett inspelat klipp från Jonathan Ross Show från förra året. Nog tycker jag att det blir liiite genant när Mr Ross sitter och viftar med innerfodralet (i närbild) till den då nya singeln som visar sångaren och hans band från sin bästa sida. Nakenchock? Close but no cigar - skulle man kunna säga. Det hela avslutas dock med ett fint liveframträdande, fullt påklätt:

Konsert

I helgen var några av oss och lyssnade på Koruso, stadens mig veterligen enda rockkör. Det var en resa genom rockhistorien från 50-talet fram till idag. Roligt med låtar man inte hört på länge och i vissa fall är det nog bra så. Viss musik har gjort sitt. Men nu är ju jag lite svag för power-ballader och de sjöng en av de allra bästa i sin genre. Här i original:

Flhip Flhop

Hela familjen var för ett par dagar sedan på tvåmansföreställningen Flhip Flhop. Ett europaturnerande gästspel från Rannel Theater Company i Storbritannien.
Två målare piffar upp en väns lägenhet och det händer både det ena och andra. Teater, dans, rytm och musik i en underbart roligt berättad historia.
Ett smakprov:

Imelda och jag

I min släkt gillar vi skor. När jag städade mitt skåp på jobbet hittade jag ett par skor som jag alldeles hade glömt bort att jag äger. Är det kanske ett tecken på att man inte borde skaffa fler skor på ett tag? Det fick mig osökt att tänka på Imelda Marcos. Undrar om hon verkligen hann använda alla sina eller om hon mera såg dem som samlarobjekt.