Idag var jag i city bara för nöjes skull. Ja, jag vet inte om det precis är nåt nöje. Jag hade inget särskilt ärende utan slog bara ihjäl ett par timmar. Och det vore ju dumt att bara drälla runt utan att shoppa lite. Det blev två nattlinnen som jag verkligen behöver. En kjol som jag verkligen inte behöver. Men den påminde mig om ett par byxor jag hade som barn och det räckte som skäl. Ett slags nostalgiplagg. Och så köpte jag en BLUS. Man tror inte det är möjligt för längre än så ifrån vad jag brukar bära kan man nästan inte komma. Jag är vanligtvis synonym med enfärgade bomullströjor från Åhléns bassortiment. Hur tråkig som helst. Men nu köpte jag en tunn, fladdrig prickig blus:
Om nån undrar hur det kan komma sig att jag plötsligt är så flitig vid tangentbordet så är det helt och hållet en fråga om tillgång. Vanligtvis måste man boka tid för att få sitta vid en dator i det här hushållet. Det är alltid upptaget. Men nu är det slut med det. Jag är sedan helt nyligen ägare av en laptop och jag tar fram elpistolen om nån kommer i närheten av den. Det har inte bara fördelen att man kan blogga precis hur mycket som helst. Äntligen kan jag använda Spotify till något mer än bara bakgrundsmusik. Nu kan jag verkligen lyssna. Tack ACamp för att du pekat med hela armen på Melissa Auf der Maur - hon är verkligen bra.
