Fräckt!

Jag avskyr jazz men det här är helt ok. Carolina Wallin Pérez är onekligen en duktig sångerska. Inte ett enda ord går förlorat. Snyggt och på sitt sätt lite fräckt.

Hell is gone and heaven's here...

Livet börjar långsamt återgå till det normala. Värsta jobbstressen är över. Köket börjar ta form. Varför Robbie Williams? Han har ju inget med det här att göra. Nej, och inte är jag särskilt förtjust i hans musik heller. Men detta är undantaget. Jag älskar den här låten. Den gör mig glad! (Fast jag valde bort den officiella videon för den är så ohyggligt töntig.)

Vatten!

Äntligen är vattnet tillbaka i köket. Ingen som inte har provat själv kan ana hur ohyggligt ont man får i ryggen av att diska i badkaret.

Grönt är skönt - så det så!

Äntligen är det nya golvet klart! Jag är supernöjd. Har haft lite ångest ett tag och tänkt att oj nu kanske vi har valt en färg som kanske kommer att kännas väl påträngande, men jag älskar den redan. Lukten kom som en bonus. Plötsligt mindes jag hur det var när jag var liten och låg på det grå linoleumgolvet i sovrummet och lekte. Ett inte oangenämt luktminne.

Avbrott

Rapport från renoveringen som kom av sig. Vid det här laget skulle köket vara i alla fall delvis i renoverat skick. Nu blir det ju sällan som man har tänkt sig. Det var längre leveranstid på mattan än golvläggaren hade räknat med så det ser fortfarande ut som en tromb dragit fram genom lägenheten. Men nu finns det hopp om att golvläggningen kan komma igång på onsdag. Här är en detaljbild från köket i dess nuvarande skick.

Ny favorit?

Det finns så mycket därute. Hade aldrig hört talas om The Flaming Lips förrän jag fick tipset via Amazon (det här får jag inte betalt för att skriva!). Spotify får göra en insats så jag får lite koll på detta.

Lycka

Just like heaven

är det ju inte precis hemmavid just för tillfället. Men häromdagen fick jag ett plötsligt påkommet Cure-anfall. Vad är det med The Cure som gör att man aldrig någonsin kan friskförklaras? Bra är det i alla fall. Och så är det lite kul att Robert Smith ser ut som Edward Scissorhands brorsa.

Apropå utseende och gamla hjältar så såg jag en bild på David Sylvian i DN för någon vecka sen. Dvs det stod under bilden att det var han så det får jag väl tro på. Men det var fasligt vad somliga åldras mindre snyggt än andra. Inte vet jag hur han låter nuförtiden heller. Kanske borde ta reda på det. Eller inte.
På tal om förr i tiden, i början av 80-talet. Simple Minds spelar tydligen i Stockholm i slutet av november. Jag visste inte ens att de höll på fortfarande. Såg dem på Hovet typ 1983 och de var fantastiska, men tyvärr gjorde jag misstaget att provlyssna lite igen på de gamla låtarna. Det var ingen bra idé. Åldern hade tagit ut sin rätt om man så säger (ungefär som på Sylvian). Visst Belfast child är fortfarande OK, men i övrigt kändes det rätt passé.