Inte nu igen!

Så var det återigen dags att köpa samma musik som man redan har. För när nu Johnny Marr har lagt ner jobb på att remastra The Smiths hela utgivning så vill man (eller jag då) ju förstås höra resultatet. I september släpps boxen och inte för att jag är snål men jag kommer att hålla mig till budgetvarianten för jag tycker faktiskt att £249 för den begränsade utgåvan med extra allt är alldeles för dyrt.

Sommarläsning

Skulle ju läsa Leif GW under semestern och det har jag gjort. Han är verkligen en mycket intressant berättare. Jag har läst:
Linda - som i Lindamordet
Mellan sommarens längtan och vinterns köld
En annan tid, ett annat liv
Den döende detektiven

Har också läst:
Frukta inte av Anne Holt
De ensamma av Håkan Nesser
Berättelse om herr Roos av Håkan Nesser
Glennkill av Leonie Swann (den var verkligen riktigt usel rakt igenom)
Det lömska nätet av Helene Tursten
och så läste jag en bok till i Målilla men vilken det var har jag glömt.

Kvar i Leif GW-högen ligger nu Grisfesten, Profitörerna och Samhällsbärarna. Och så måste jag förstås också läsa den tredje delen som hänger ihop med Mellan sommarens... och En annan tid... och som heter Faller fritt som i en dröm. Sen får jag nog börja fundera på vilken författare jag ska ägna mig åt nästa sommar.

Se bra ut

Om man tycker att man har onödigt mycket pengar på sitt sparkonto kan man alltid göra ett besök hos optikern. Det kostar verkligen skjortan, brallan och resten av garderoben också. Men det finns ju inte så många valmöjligheter. Antingen fortsätter man att se klent eller så gör man det inte. Och då tycker jag att valet känns lätt. Det är bara att tömma kontot och hoppas att det blir så bra att man faktiskt kommer att se middagen i fortsättningen. Avskyr de befintliga och helt otillräckliga glasögonen och det gör att jag aldrig har dem på mig hemma. Därför har t ex mina middagar varit ganska suddiga under en längre tid. Vägrar att äta med läsglasögon på. Ungefär så här ser de nya bågarna ut, fast mina är inte bruna utan mörkt gröna:

Mr Wolf och kärleken

Mr Wolf lämnar mig ingen ro. Har återvänt till Lupercalia efter att surfat färdigt på Morrissey-vågen. Gillar verkligen idén med tema-album. Är väldigt svag för Kents döden-album och det är nog det Kent-album som jag oftast spelar. Lupercalia är ju något så förtjusande som en kärleksskiva och det är väldigt tilltalande. Och så är det nåt konstigt med just den här skivan. När första låten tonar in så tänker man: Åhh det här är en bra låt, sen kommer nästa låt och då tänker man : Åhhh det här är den bästa låten på den här skivan, fast sen kommer nästa låt och ja då tänker man samma sak igen och så där håller det på skivan igenom. Det är helt enkelt ett förbaskat bra album. Och så vill jag bara påpeka att Patrick Wolf måste vara världens modigaste pop-artist (om man nu kan kalla honom pop-artist). Kan fortfarande få kackelpyjamas när jag tänker på hur han så oväntat inledde sin konsert med Armistice. Det är som om Morrissey skulle smyga in på scenen och väldigt lågmält inleda med Asleep eller om Kent gled in och började med Hur jag fick dig att älska mig. Helt otänkbart, men i det här fallet så alldeles imponerande rätt. Armistice är förstås en av de allra bästa låtarna på Lupercalia, precis som alla de andra 10.

En bättre människa

Hur var det nu igen det där med att inte bara tänka utan faktiskt göra också? I en kvarts evighet har jag tänkt på att jag borde gå till optikern - och imorgon har jag faktiskt en tid inbokad (så kanske mina SMS blir läsliga framöver). I en halv evighet har jag tänkt att det inte borde ligga några djur på min tallrik och det är nu hög tid att övergå från tanke till handling. Fast hur det går med det sega godiset får vi se. Orsa kompani lovar ingenting bestämt. Ja så har jag ju städat min garderob. Och köpt fler boxar till CD-skivorna så blev det lite ordning där också. På det här sättet får jag kanske lov att börja röka för att uppväga alla bra saker.

I de högre luftlagren

Det är behagligt att befinna sig på hög höjd. Lätt om hjärtat och med fina minnen som pockar på och vill fram tror jag att jag lutar mig tillbaka i flygstolen och glider omkring ovanför molnen ett tag till. Världsmästare på ingenting-ångest och dessutom irrationellt skrockfull - inget av det till nån som helst världslig nytta - gjorde att jag hade näst intill total Mozza-avhållsamhet i flera veckor innan. Kanske gjorde det upplevelsen extra intensiv. Natten efter konserten sov jag kort, ryckvis och oroligt och hela tiden malde Meat is murder i huvudet. Inte blev det bättre av att två flugor väldigt gärna ville surra kring, och helst också sitta på, mitt huvud. Gjorde seriösa avslappningsförsök med ett mantra men det ville sig inte. I vargtimmen fick jag nog och tryckte igång mp3-spelaren och till tonerna av You're gonna need someone on your side kom jag äntligen till ro en stund. Inte precis den vanligaste av vaggvisor, men för mig var det som ett välgörande grötomslag på själen. Gissa om jag var fullständigt knockad igår kväll.

Den omtalade självbiografin ska visst släppas i december nästa år. Mozza säger att det ger honom lagom med tid att hinna packa ihop sina pinaler och fly till det inre av Brasilien. Då vore det ju bra om Universal kunde få tummen ur och öka på förhandlingstakten tack, så det kan bli ett nytt album innan dess.

Förbereder landning

Man hade lyckligtvis inte köpt biljetter till Helsingborgskonserten som regnade bort. Kvällen den 16 juli i Hultsfred andades trevnad och välvilja. En varm kväll. Inte en moln på himlen. Började med att värma upp med White lies. Helt ok tyckte jag (resten av deltagande familjemedlemmar höll inte med om den saken). Sedan tog jag en tur och lyssnade på en av mina svenska favoriter, Magnus Carlson (nej INTE Barbados för h-lv-t-! Weeping Willows!). Kvart i tio släntrade jag iväg till gröna scenen. Hängde lite i närheten av mixerbordet men bestämde mig till sist för att nu jäklar anamma skulle tant stå långt fram. Låååångt fram blev det, lite till höger om mitten. Perfekt insyn över scenen. Resten är historia nu. Och det säger jag bara att en Morrissey på bra humör och i högform, med eller utan hundtuggat finger, slår allt annat med hästlängder.
Kvällens bästa. Utan tvekan Meat is murder. Då hettade det verkligen till på allvar.
Kvällens näst bästa. När vi körde ut från festivalparkeringen blev jag stoppad av polisen och fick för första gången i livet göra ett utandningstest. Kul!
Kanske landar jag igen imorgon eller så.

Kvällens skjorta var gul/svart.


Morrissey Hultsfred 16 juli 2011 (setlist Spotify)

Panic
First of the gang to die
I want the one I can't have
You're the one for me, Fatty
Everyday is like sunday
Ouija board, ouija board
People are the same
You have killed me
There is a light that never goes out
I'm throwing my arms around Paris
Satellite of love
I know it's over
Action is my middle name
Alma matters
Shoplifters of the world unite
Meat is murder
Irish blood, english heart
This charming man

När skjortan är huvudsaken

Morrissey-solo är ett både fascinerande och frånstötande forum (nej, jag är inte forummedlem och kommer aldrig att bli det heller). Det finns en tråd som avhandlar huruvida det är ok att djurens förkämpe nummer ett bär Angelo Galasso-skjortor som turnéklädsel (eller i alla fall gjorde han det på Glastonbury). Man får väl anta att skjortorna är av bomull och att inga djur kom till skada vid tillverkningen. Så kan man fundera över om det faktum att Angelo Galasso har skapat världens dyraste paraply i krokodilskinn har eller inte har med saken att göra. Idiotiskt och smaklöst ja. Men det får väl ändå Galasso själv bära ansvaret för.

Här är den omdebatterade skjortan som väl kostar skjortan och förmodligen också halva brallan:


Mozza själv tycks också vara hjärtligt less på den smutskastning och ryktesspridning som emellanåt grasserar på forumet. Varför annars dressa upp hela bandet i t-shirts med texten "Fuck Morrissey-solo.com". Haha, så väldigt Morrissey-esque. Heja Moz! Ge aldrig upp!

Bradford 27 juni 2011

I like harpa!

Många festivaler blir det. I torsdags var vi på Peace & Love och det var svettigt men trevligt. Patrick Wolf hade en ganska liten men hängiven publik. Wolf önskade sin publik "Happy Thursday" och fansen uppvaktade med att sjunga Happy birthday eftersom det var det. Patrick Wolfs födelsedag alltså. Den unge mannen in action var klart fascinerande. En fantastisk röst och superbegåvad musiker som hanterade klaviatur, gitarr och fiol med bravur. Och när han började traktera sin miniharpa så spelade det ingen roll att det var klibbigt hett. Kackelpyjamas på - jag lovar att håren på armarna stod rakt upp. Rysligt bra!

Dottern tog bilden:


Sen lyssnade vi också på I blame Coco och Ziggy Marley och lite annat som kom i vår väg. Tyvärr hade vi inte ork att stanna till M.I.A. skulle uppträda.
Istället styrde vi kosan "hemåt" till Ludvika. Och jag kan tala om att det är INTE jättekul att ha en cityfestival som pågår utanför hotellfönstret. Det var ett oväsen utan dess like fram till kl. 1 på natten.
Igår var det så dags för nästa festivalbesök. I Västerås. Stadsfestivalerna tycks stå som spön i backen i det här landet. Och vi hade ingenting emot att gå och höra The Ark på Fiskartorget. Det var fullt ös som vanligt och massor med folk. Och vi fick förstås höra en rad The Ark-pärlor t ex Let your body decide, One of us is gonna die young och den internationella nationalsången för alla vackra idioter It takes a fool to remain sane.