Jag är jättedålig på att göra ingenting (i ingenting inräknas även sånt som att se på film och läsa böcker). I takt med att snön obönhörligen vräker ner så stiger också oron i kroppen. I ren desperation har jag under helgen bakat fem sorters kakor. Fast när jag höll på med de senaste tre (jag törs inte skriva sista för det kanske blir fler om det vill sig illa) så började plötsligt "All the lazy dykes" veva i huvudet och då KAN det vara så att det undermedvetna ville ge en liten vink om att det var dags att sluta.
"... all the lazy dykes, they pity how you live, just somebodys wife, you give and you give and you give and you give, but one sweet day, an emotional whirl, you will be good to yourself, and you'll come and join the girls..." Fast det där sista får nog stå för nån annan för joinar de flickorna gör jag nog aldrig. Jag är liksom inte lagd åt det hållet. I alla fall så la jag ner bakningen och tittade lite i en kokbok istället och lyssnade på ett urval av riktigt deprimerande sånger som Friday mourning, Unloveable, Munich air disaster och Let me kiss you (och just där fick jag som alltid lite fukt i ögonvrån. Ja, det är jättelarvigt, men det är en så outhärdligt sorglig text).
Ett ljus i mörkret är att det i alla fall blir ett hejdundrande adventsfika.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar