Vid min ålder känns det ganska ofta som om man redan sett och hört allt förut. Patrick Wolf väcker tidiga 80-talsminnen. Någonting hos honom får mig att tänka på David Sylvian. Det är något med rösten i kombination med musiken som ibland är yvigt experimentell. Kanske är det därför jag känner mig så hemma med Patrick Wolf. Same same but different.
Tin drum var mitt absoluta favoritalbum (utgivet 1981) och efter en miljon lyssningar kunde jag nästan fysiskt känna varje ton och varje liten nyans genom hela albumet. Märkligt nog kommer jag idag bara ihåg vissa av låtarna. Man tycker annars att den musiken skulle ha blivit ett med mig för evigt. Men i det här fallet har minnet varit selektivt. Talking drum sitter dock fortfarande djupt rotad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar